E resta la mia inappartenenza,
il barbaro richiamo senza terra, l'accoglienza
al vento che devasta ogni parvenza
Resta il corpo abbandonato al suo deserto,
lo sguardo che traguarda un cielo assurdo, il mare aperto
ad ogni viandante che va incerto
E resta pure l'odio senza oggetto,
l'amore che ne stilla senza colpa dentro al petto,
ed il furore del silenzio
E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza,
resta la fragile sapienza
di ciò che scuote e forma la mia essenza.
Resta un concerto di luci abbaglianti
viste all'orizzonte, quella notte, là davanti,
i fulmini sul monte, i loro schianti
Resta la carezza del tuo ventre,
il timido esitare della notte nella mente,
che non ha da pensare se ti sente
Resta l'ebbrezza di due canti,
che mi affascina, e mi lacera l'angoscia di quei pianti,
il bilico di mondi discordanti
Resta il riso, che non so perché si ride,
non conosce meta né dolore perché vive
e non c'è colpa alcuna per chi vive
E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza,
resta la fragile sapienza
di ciò che scuote e forma la mia essenza.
E questo è il tempo che resta,
e questo è il tempo che resta.
il barbaro richiamo senza terra, l'accoglienza
al vento che devasta ogni parvenza
Resta il corpo abbandonato al suo deserto,
lo sguardo che traguarda un cielo assurdo, il mare aperto
ad ogni viandante che va incerto
E resta pure l'odio senza oggetto,
l'amore che ne stilla senza colpa dentro al petto,
ed il furore del silenzio
E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza,
resta la fragile sapienza
di ciò che scuote e forma la mia essenza.
Resta un concerto di luci abbaglianti
viste all'orizzonte, quella notte, là davanti,
i fulmini sul monte, i loro schianti
Resta la carezza del tuo ventre,
il timido esitare della notte nella mente,
che non ha da pensare se ti sente
Resta l'ebbrezza di due canti,
che mi affascina, e mi lacera l'angoscia di quei pianti,
il bilico di mondi discordanti
Resta il riso, che non so perché si ride,
non conosce meta né dolore perché vive
e non c'è colpa alcuna per chi vive
E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza,
resta la fragile sapienza
di ciò che scuote e forma la mia essenza.
E questo è il tempo che resta,
e questo è il tempo che resta.
envoyé par Riccardo Venturi & daniela -k.d.- - 12/8/2014 - 17:24
Langue: français
Traduction française de Riccardo Venturi
4 avril 2015
4 avril 2015
LE TEMPS QUI RESTEEt reste ma non-appartenance,
l'attrait barbare sans terre, l'accueil
au vent qui détruit toute apparence
Reste le corps abandonné à son désert
le regard qui vise un ciel absurde, le mar ouvert
à tout voyageur incertain
Et reste aussi la haine sans un but,
l'amour innocent qui en jaillit dans la potrine
et la fureur du silence
Et reste la parole, reste sa nuit, reste ma reconnaissance,
reste la fragile connaissance
de ce qui secoue et forme ma substance.
Reste un concert de lumières éblouissantes
qu'on a vu à l'horizon, cette nuit-là, juste en face,
les foudres tonnant sur la montagne
Reste la caresse de ton ventre,
l'hésitation timide de la nuit dans l'esprit
qui ne doit pas penser s'il t'entend
Reste l'ivresse de deux chants
qui me fascine et m'arrache l'angoisse de ces pleurs,
la bascule de mondes discordants
Reste le rire, et va savoir pourquoi on rit,
qui ne connaît ni but ni douleur parce qu'il vit
et il n'y aucune faute pour celui qui vit
Et reste la parole, reste sa nuit, reste ma reconnaissance,
reste la fragile connaissance
de ce qui secoue et forme ma substance.
Et le voilà le temps qui reste,
le voilà le temps qui reste.
Langue: suédois
Svensk översättning av Riccardo Venturi
10.5.2015
Traduzione svedese di Riccardo Venturi
10.5.2015
Ett par ord från översättaren. Versionen har gjorts för sångbarhet, men den kräver förbättring liksom alla kunstöversättningar. Marco Rovellis mästerverk är en poesi, och ingen lätt text; så min version är en omskrivning i några punkter. Det är priset översättaren alltid har att betala.
10.5.2015
Traduzione svedese di Riccardo Venturi
10.5.2015
Ett par ord från översättaren. Versionen har gjorts för sångbarhet, men den kräver förbättring liksom alla kunstöversättningar. Marco Rovellis mästerverk är en poesi, och ingen lätt text; så min version är en omskrivning i några punkter. Det är priset översättaren alltid har att betala.
“Nu tänkom oss således, att en dag förvandlade vi världen (revolutionen!), gjorde vi slut på alla orättvisor och befriade vi oss av alla jättar. Vad skulle vi göra till? I en äntligen människovänlig värld, där människan inte skulle vara mera medlet utan ändamålet, vad skulle människan vara? Vad skulle människan göra i denna livssöndag? Frågan är: vad är människan, alltså? Vad skall vårt väsen vara gjort av i den här tiden som finns kvar? (För övrigt är “Tiden som finns kvar” titeln på en bok av Giorgio Agamben som på basis av Walter Benjamin mediterar om den messianiska tiden). Det är tiden som finns kvar efter historian, som skall vara densamma, där vi finner vår personliga och oupprepbara tid, tiden som finns oss kvar.” - Marco Rovelli om "Il tempo che resta"
TIDEN SOM FINNS KVAR
Och det finns kvar min otillhörighet,
den barbariska, landlösa dragningskraften, mottagandet
vid vinden som sopar bort allting i synen
Kroppen övergiven i sin öken,
blicket som siktar på en absurd himmel, havet som öppnas
för alla vägfarande som far i ovisshet
Och det finns kvar också hatet utan syfte,
kärleken som utan skuld dryper därifrån i hjärtat,
och tystnadens raseri
Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla,
och det finns kvar den svaga visheten
av vad rör och bildar mitt väsen.
Det finns kvar en konsert av bländande ljus
man såg vid horisonten den där natten, där forut
blixtarna högt på berget och deras åskor
Och det finns kvar ditt underlivs smekning,
den blyga, svaga nattljuset inne i mitt sinne
som inte undrar om det hör dig
Det finns kvar ett par berusande sånger
som tjusar mig, det smärtar mig den oroande gråten,
vi svävar mellan två stridiga världer
Skrattet - varför man skrattar vet jag inte -
har inget mål och ingen sorg ty det lever
och det finns ingen skuld för de, som lever
Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla,
och det finns kvar den svaga visheten
av vad rör och bildar mitt väsen.
Och här är tiden, som finns kvar,
och här är tiden, som finns kvar.
Och det finns kvar min otillhörighet,
den barbariska, landlösa dragningskraften, mottagandet
vid vinden som sopar bort allting i synen
Kroppen övergiven i sin öken,
blicket som siktar på en absurd himmel, havet som öppnas
för alla vägfarande som far i ovisshet
Och det finns kvar också hatet utan syfte,
kärleken som utan skuld dryper därifrån i hjärtat,
och tystnadens raseri
Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla,
och det finns kvar den svaga visheten
av vad rör och bildar mitt väsen.
Det finns kvar en konsert av bländande ljus
man såg vid horisonten den där natten, där forut
blixtarna högt på berget och deras åskor
Och det finns kvar ditt underlivs smekning,
den blyga, svaga nattljuset inne i mitt sinne
som inte undrar om det hör dig
Det finns kvar ett par berusande sånger
som tjusar mig, det smärtar mig den oroande gråten,
vi svävar mellan två stridiga världer
Skrattet - varför man skrattar vet jag inte -
har inget mål och ingen sorg ty det lever
och det finns ingen skuld för de, som lever
Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla,
och det finns kvar den svaga visheten
av vad rör och bildar mitt väsen.
Och här är tiden, som finns kvar,
och här är tiden, som finns kvar.
Kära Riccardo,
Tyvärr kan jag inte bedöma din text som en översättning men som en svenskspråkig poem eller sångtext är den rätt så stilig och elegant.
Snart är det dags att börja skicka in Joe Hill på svenska.
Tyvärr kan jag inte bedöma din text som en översättning men som en svenskspråkig poem eller sångtext är den rätt så stilig och elegant.
Snart är det dags att börja skicka in Joe Hill på svenska.
Kära Juha, Marco Rovelli, som jag personligt känner, är inte bara en sångare och låtskrivare, men också en ganska berömd författare och framför allt en filosofilärare. Alla hans sånger innehåller filosofi; t.ex. är den här sången en filosofisk berättelse, eller framställning, av dramatiska händelser i vår tid som immigrationen, rasismen, döden på arbetsplatsen osv. Men Marco Rovellis filosofiska sånger är aldrig abstrakta; tvärtom är de alltid en försök på att framställa verkligheten i sina djupaste rötter. Därför är hans texter så jättesvåra och kan inte 'översättas' till ett annat språk; men de kan omskrivas om man accepterar spelet och dess regler. Så här blir man ingen 'översättare', men en 'undersättare'; man skulle sätta sig inte över texten, utan under den för att kunna se vad det finns under skenet. Marco Rovelli skriver det följande om sin sång: “Nu tänkom oss således, att en dag förvandlade vi världen (revolutionen!), gjorde vi slut på alla orättvisor och befriade vi oss av alla jättar. Vad skulle vi göra till? I en äntligen människovänlig värld, där människan inte skulle vara mera medlet utan ändamålet, vad skulle människan vara? Vad skulle människan göra i denna livssöndag? Frågan är: vad är människan, alltså? Vad skall vårt väsen vara gjort av i den här tiden som finns kvar? (För övrigt är “Tiden som finns kvar” titeln på en bok av Giorgio Agamben som på basis av Walter Benjamin mediterar om den messianiska tiden). Det är tiden som finns kvar efter historian, som skall vara densamma, där vi finner vår personliga och oupprepbara tid, tiden som finns oss kvar.”
Riccardo Venturi - 10/5/2015 - 23:40
Det du skriver påminner mig på något sätt om Fabrizio de André. När jag för några år sen bekantade mig med hans musik (37 sånger om kärlek, krig och små människor på »Effedia - sulla mia cattiva strada) var jag från första början helt fascinerad av hans ljuvliga röst, underbara melodier, den magiska stämningen och, självklart, de språk han sjöng i. Italienska, genovesiska och galluriska är mej tyvärr helt obekanta. För att kunna förstå vad hans sånger handlar om var jag därför tvungen att lita på översättningar av dom till andra språk. Det första jag stötte på var Michi och Herbert Killians tyskspråkig webbplats som innehöll så gott som alla hans sånger översatta till tyska. Det nästa jag fick erfara vara var det som Michi och Herbert har skrivit om hans sånger: »Fabrizio förstår bara Fabrizio och - du!« Det var någonting som jag först struntade i men som senare har visat sig vara rätt så påträffligt, inte minst då när jag äntligen lyckades få »Dolcenera« översatt till mitt modersmål.
Juha Rämö - 12/5/2015 - 10:25
×
![]()
Testo e musica di Marco Rovelli
Paroles et musique de Marco Rovelli
Lyrics and music by Marco Rovelli
Album: Tutto inizia sempre [2015]
Marco Rovelli (Voce e chitarra)
Francesca Baccolini (Contrabbasso)
Lara Vecoli (Violoncello)
Rocco Marchi (Tastiere)
L'album è uscito nella sua veste e col suo titolo definitivo nel marzo 2015: Tutto inizia sempre. Comprende le seguenti canzoni:
2. Danse macabre
3. Noi, Chisciotte
4. L'amore al tempo della rivolta
5. Il posto
6. Il ritorno
7. Il Dio che ride
8. Servi
9. Una vita normale
10. Dall'imagine tesa
11. Anarcangeli
12. L'animale e lo spettacolo
13. Serenata
La canzone farà parte del prossimo album (in preparazione) di Marco Rovelli. Così l'autore parla sia dell'album (il quale ancora non ha un titolo definitivo) che della canzone:
"“Le belle utopie”, potrebbe essere il titolo dell'album. Ma anche “La distanza dell'amore”. Oppure “Sulle quattro procedure generiche delle verità”. Chissà. In ogni caso, il tema che lega e intrama i brani è la dimensione dell'umano come progetto, come trascendimento costante del mondo dato e aspirazione a un altrove – all'Utopia. Quell'orizzonte necessario senza il quale non c'è cammino. Ci si muove, tutti insieme, o in due, o da soli, verso qualcosa: per realizzare un'immagine – che sia un sogno, o una verità. (E c'è differenza?). Qualcosa ci ha mosso, ci muove – e la fedeltà a questo desiderio ci spinge, ci deve spingere, a volerlo realizzare. “E da quel che amo, da quello solo dipenderò”, dice Quixote nella canzone a lui – a noi – dedicata. Del resto Quixote incarna questa dimensione di “eroico furore” verso un altrove: da una parte combatte contro i mulini a vento – i detonatori dell'ingiustizia – contro i giganti – ovvero assalta il cielo; dall'altra combatte, nello stesso movimento, per la (sua) bellezza, Dulcinea, il suo Amore."
"Ma il giorno che avessimo trasformato il mondo (la Revolution!), che avessimo eliminato tutte le ingiustizie, tutti i giganti? Che cosa resterebbe da fare? Nel mondo finalmente umano, dove l'uomo non sarebbe più mezzo ma fine, che cosa sarebbe l'uomo? Che cosa farebbe, in questa domenica della vita? Che cos'è dunque l'umano, tocca chiederci? Che cosa forma la sua essenza, in questo tempo che viene? (E del resto, “Il tempo che resta” è il titolo di un libro di Agamben che, sull'onda lunga di Benjamin, rimedita sul tempo messianico). Il tempo che resta dopo la storia, che dovrà essere lo stesso dove trovare la consistenza del nostro, individuale e irripetibile, tempo che ci resta."